Förankringssystemet
Syftet med förankringen är att hålla de flytande pontonerna på plats när de utsätts för vind, ström, vågor, is och laster från förtöjda båtar och att avlasta kopplingarna mellan pontonerna.
Vågkrafter på pontonen kan uppskattas genom att utgå från effekten av en fullständig vågreflektion.
Vågor fördelar sig i verkligheten oregelbundet utefter en lång konstruktion, vilket reducerar den totala kraften.
Iskrafter av olika slag kan också förekomma vid farleder och på andra ställen där is bryts under vintern. Drivis kan ackumuleras och med vindens hjälp trycka på en konstruktion. Ett istäcke som är fastfruset (inspänt) ger vid vattenståndsvariationer stora svårberäknade laster.
Övriga laster på förankringen är i första hand från strömmar och vattenståndsvariationer samt vind och rörelselast från förtöjda båtar.
En vågdämpare ligger inte stilla. De rörelser som uppstår och yttre krafter som påverkar bestämmer förtöjningssystemets egenskaper.
En slak förankring ger pontonen stora rörelser (avdrift) medan
en stram förankring avsevärt begränsar pontonens rörelsemöjlighet.
En stram förankring uppnås genom att spänna in förankringen.
En optimal förspänning och ett tungt förankringssystem ger lägst förankringskraft och rörelse. Vågdämpningen kan då förbättras med upp till 25%.
Vanligen sker förankring med kätting och ankare. 